Vi reste till fjällen! En dag i slutet av april och här sitter vi nu med en underbar utsikt och nästan inga människor. Bara snön som blänker där den ännu inte hunnit smälta. I över ett år har vi avhållit oss från att resa, som de flesta andra, på grund av pandemin. Jag tycker egentligen inte att jag har saknat det. I varje fall inte ännu. Kanske flängde jag för mycket. Pressade in den ena resan i arbetet, med den andra resan som avkoppling. Inte mycket avkoppling att passa tider och hinna med. Nej, jag har ännu inte saknat det. Men ändå är vi här, på en halv semester, som är mer ett ombyte i vardagen för att slippa tristessen av evigt samma rutiner. Rutiner som förändrats för att vi inte åker till jobbet. Intrycken har minskat. Jag går upp på morgonen, in i köket och kanske in i vardagsrummet för att sätta på datorn. Eller så ligger jag kvar i sängen och sätter på någon fin överdel för att låtsas vara på jobbet. Ingen ser väl om jag ligger kvar i sängen och jobbar.
Så börjar dagens möten. Det som förra hösten var ett trevande försök för många, har utvecklats till ett myller av möten som man inte har tillräckligt med tid att förbereda sig inför. Förr i tiden, innan pandemin hade jag tid att vila på mina resor. Kanske göra någon förberedelse upp på tåget på väg till ett uppdrag, för att på vägen hem vila ut med en god bok och en bit mat. Tänk att det bara var lite över ett år sedan och ändå känns det som en livstid sedan.
Vi sitter fortfarande i fjällen och utsikten är fortfarande bedårande och jag funderar på hur detta året har påverkat mig. Jag talade med min dotter för en timme sedan. Vi har bara setts en gång på över ett år. En lucka öppnade sig i oktober och jag kunde besöka henne i London. Hon fick sin första vaccination idag. Kanske kan vi ses igen om några månader.
När jag tänker på hur det ser ut nu och jämför med hur det var tidigare, finns det tydlig skillnad. Jag tror inte det kan bli som tidigare, någonsin igen. Vi kommer att göra annat. En förändring har skett och vi kan inte återgå till innan. Och jag är förändrad. Vill inte flänga och flyga som tidigare. Är nöjd med att sitta och titta. Låte min blick vila på det som suns långt bort. Dagdrömma!
Före och efter. Har det blivit bättre eller blir det sämre? Det är i alla fall annorlunda. Förändring händer hela tiden. Vi kan inte stoppa att det sker. Och nu är det mycket förändring, stora händelser. Vi är fortfarande tillsammans och kanske kommer vi att kunna vara närmre när vi kan, sedan. För att må bättre. Att få tillbringa kvalitetstid tillsammans. Att få sitt på en gräsplätt tillsammans. Att bryta bröd och tala om livets meningsfullhet tillsammans. Eller helt enkelt bara vara som vi är, tillsammans.
Det tänker jag på och blir glad inom mig. Trots att jag ibland blir förfärad när jag ser på nyheterna så har jag ett gott hopp om att vi också ska kunna må bra, även i framtiden.
